Om kunskapsskapandets kantring

Samhället står - som alla vet - inför en rad olika stora utmaningar: pandemier, klimathot, migrationsströmmar, teknologisk utveckling (AI) för att nämna några. Men där den ena experten drog slutsatsen att man snarast borde stänga ned samhället helt för att förhindra eller dämpa effekterna från en pandemi, drog den andre slutsatsen att pandemin inte ens är en pandemi utan snarare en masshysteri.

Där den ene epidemiologen förutspådde hundratusentals döda och att en aggressiv nedstängning av hela samhället snarast måste genomföras för att undvika detta, sade den andre att det hela förmodligen inte är värre än den vanliga influensan…

Där en framstående smittskyddsexpert först påstod att ansiktsmasker inte fungerade, för att senare erkänna att de visst fungerade men att han ljög för allmänheten “för att säkra tillgången för sjukvårdspersonal”. Och vad kan man egentligen säga om WHO, vars expertpanel inte sett bevis för att masker fungerar, men där media rapporterar att politiska påtryckningar ändå lett dem till att rekommendera just maskanvändning?

Kunskap är en social fråga, det är inte en fråga bara för individen. Det allra mesta av vad du tror och tänker följer från olika utsagor, och de flesta av dessa utsagor produceras av institutioner. Dessa utsagor är alltid selektiva och utsatta för tolkning. Det går inte att komma ifrån detta.

— @mr_scientism, översatt av M.E.

Vad mer är, bland dem som röstade på Trump inför valet 2020 trodde i december blott 12% att Biden valdes på ett rättfärdigt sätt, inte för att någon domstol ännu fastslagit något annat. Men de som tror att demokratiska väljare är bättre pålästa, har tyvärr fel. Hela två tredjedelar av alla demokratiska väljare trodde 2018 att Ryssland ändrade det faktiska röstantalet (i maskinerna!) på valdagen 2016 till Trumps favör, utan några som helst bevis för detta.

I en amerikansk undersökning i början av 2021 såg man att tilltron till massmedia föll till nya rekordlåga nivåer, där blott 46% av amerikaner hyste tillit till media! Denna fallande trend har varit på plats länge, vilket tillsammans med internet har öppnat upp för tilltagande konkurrens.

Detta har i sin tur lett till en förändring av medielandskapet, en decentralisering kanske större än den efter tryckpressens introduktion. Denna har i sin tur möjliggjort att man numera kan leva i skilda världar, nyhets- och förståelsemässigt.

Det är alltså inte bara experter som lever i skilda världar, utan även befolkningen i stort.

Hur ska vi som medborgare, och som ett förmodat samhälle, någonsin kunna göra de val som krävs för att förhindra de viktigaste problemen om experternas åsikter är så volatila, för att inte nämna att de ofta verkar dra väsensskilda slutsatser? Och detta samtidigt som stora grupper i samhället lever i kunskapsmässigt helt skilda världar?

Kanske har kunskapsskapandet helt sonika kapsejsat, och kanske är en förståelsekris den största krisen av dem alla.

Förståelsekrisens drivkrafter - incitament

Visa mig incitamenten och jag kommer visa dig utfallet.

— Charlie Munger

Kanske kan denna förståelsekris bäst förstås om vi börjar med att analysera incitament? Som Charles Kettering sade; ett problem som är väldefinierat är till hälften löst.

Denna essä kommer därför att handla om att beskriva flera av problemen vad gäller “kunskapsskapande” i bred bemärkelse, samt vissa av anledningarna som leder till friktion i denna skapandeprocess.

Nedan visas schematiskt hur kunskap kan skapas för att senare kunna komma allmänheten till del. Med denna bild vill jag inte insinuera att varje delstadie är lika problematisk; den är, som nämnt, schematisk.

Bild 1: Förståelsekrisens sexstegsraket

Forskningsfråga: cui bono?

I sexstegsraketens första steg bör man fråga sig vem det är som bestämmer sig för att undersöka en viss forskningsfråga, och varför. Hur sannolikt är det t ex att tobaksindustrin väljer att finansiera forskning i huruvida dess produkter är skadliga eller ej? På den privata marknaden kommer företagsledningar att välja att forska på vad som kan bli mest lönsamt (allt annat vore en dålig idé för aktieägarna). Valen av forskningsfrågor behöver därför inte överensstämma med vad som vore bäst för samhället. (Detta gäller både för privat såväl som för offentlig sektor). Vad mer är, vissa frågor är tabubelagda, andra inte. Detta i sig påverkar vilka människor som söker sig till olika fält, och därmed även vilka frågor som undersöks. “Om man kliver på gräset så växer det aldrig”, för att citera Avi Loeb.

Exempel: ett läkemedelsbolag kommer främst att välja att forska på patenterbara mediciner pga högre lönsamhet, detta på bekostnad av övrig forskning (t ex naturliga läkemedel där staten ej garanterar monopolvinster). Den rena mängden forskningsresultat kommer därför sannolikt att stötta bilden av patenterbara mediciners effektivitet, trots att så kanske inte egentligen är fallet.

Nota bene: inget av detta betyder att den vetenskapliga metoden är felaktig, bara att även forskare, företag och andra organisationer kan ha incitament som leder till skevheter kring vilka frågor som undersöks.

Instrument: som man frågar får man svar

I det andra steget bör man fråga sig om valet av instrument är det mest lämpliga. Här åsyftas instrument i bredare bemärkelse än modellen på ett visst mikroskop.

Varför gjorde t ex en person som han gjorde? Ställer man denna fråga till olika vetenskapsmän får man olika svar. Kvantfysikern skulle hänvisa till förändringar i sannolikhetsfält, kemisten till en kemisk reaktion, biologen till arv, sociologen till socioekonomiska omständigheter, medan ekonomen skulle säga att personen i fråga ville detta. Valen av expert, och än viktigare, fält, kommer alltså påverka vilka perspektiv som sedermera kommer allmänheten till del.

Exempel: en think tank - eller statlig myndighet - kan anlita personer från det fält vars själva premisser passar den slutsats som önskas. Anlitas sociologer kommer svaret så gott som alltid bli socioekonomiska faktorer. Anlitas biologer kommer svaret bli något annat, och så vidare.

Resultat: vilka resultat välkomnas?

Är det sedan så att alla resultat välkomnas? Och borde så ens vara fallet? Om t ex en statistiker undersöker 100 olika hypoteser på samma data kommer vissa av dem att se sanna ut av ren slump, något som den stridbare Nicholas Taleb vevat om i mer än ett årtionde. Om man då bara går vidare med de “statistiskt säkerställda” resultaten kommer detta att ge en falsk eller åtminstone snedvriden bild av verkligheten.

Och här finns det också tyvärr en risk att även experter och forskare anpassar sina utsagor, eller sin forskning efter annat än en ren jakt på “sanning”. Kanske det är t ex det svårt att nå vissa slutsatser om de strider mot vad man ägnat hela sin karriär åt? Detta tros för övrigt vara något som bidrar till paradigmskiften snarare än gradvis utveckling inom vetenskapen.

Kanske är även experter måna om fortsatta anslag, eller måna om kollegors åsikter, eller för att koppla detta till den numera ständigt dagsaktuella pandemin måna om tillgången till ansiktsmasker inom sjukvården?, eller kanske tas politisk hänsyn?.

Exempel: bland amerikanska filosofiedoktorer i sociologi är det 44 gånger vanligare att någon är demokrat än republikan. Detta kommer sannolikt att färga republikaners syn på fältets legitimitet, men riskerar också att göra fältet i sig mer insulärt - ja, kanske rent av inskränkt och intolerant.

Rapport: är hälften av forskningen rappakalja?

När väl resultatet är känt för forskarna (och kanske “expertgranskad”), kommer det då att göras tillgängligt i en vetenskaplig rapport? Om bara vissa resultat publiceras i vetenskapliga tidskrifter, och inte alla resultat, kommer även detta att ge en snedvriden bild av verkligheten.

Inom vetenskapen har det länge talats om en replikeringskris, dvs att det faktiskt inte går att finna stöd för accepterade och välkända forskningsresultat. I en stor psykologisk studie kunde man bara återupprepa 14 av 28 forskningsresultat. Är hälften av forskningen nonsens? . Här finns erkända problem med incitamenten kopplingen mellan forskare och vetenskapliga tidskrifter. Antalet vetenskapliga rapporter som sedermera avpubliceras har trendmässigt ökat de senaste decennierna. I vissa fält har det också visat sig vara lätt att få ren gallimatias publicerat.

Exempel: eftersom man idag har misslyckats med att replikera viktiga och välkända forskningsresultat som har varit legio i decennier, hur kan insikten om detta faktum göra annat än att påverka tilltron till vetenskapen negativt? Och inser våra journalister detta när de twittrar ut nya “resultat”?

Media: jakten på klick, på prenumeranter och kapningen av ditt psyke

Medias roll kanske är den mest intressanta, då även sociala medier (Facebook, med mera) har blivit allt mer inflytelserika, inte minst utifrån perspektivet om en förståelsekris.

Bild 2: Probabilistisk media

Traditionell media ger en skev bild

I Sverige har annonsintäkterna “inom journalistiken” nästan halverats sedan 2008. I USA har två tredjedelar av jobben i tidningsbranschen försvunnit på 20 år. Mediebranschen är i kris, och det ekonomiska trycket att hitta intäkter är oerhört starkt. Mediaföretag som beror på annonsintäkter kommer att göra sitt bästa för att attrahera annonsörer och läsare (klickjakt?). Företag som beror på läsarprenumerationer kommer att anstränga sig för att attrahera fler prenumeranter. Och kanske får man fler prenumeranter om man berättar för människor just vad de vill höra? Det har faktiskt larmats om just detta inifrån den anrika tidningen New York Times.

Om programkod styr datormaskiner, så styr media människor.

— Balaji Srinivasan

Den svenska profilen Carina Bergfeldt har vidare berättat att man på en svensk kvällstidning använt sig av begreppet ”åfanismen”. dvs att en artikel alltid skulle få en läsare att tänka ”å fan”. Men om man bara publicerar “å fan”-nyheter, ger man då inte en skev bild av verkligheten? Klart som korvspad. Det är mer intressant att läsa om en man som bitit en hund än om en hund som bitit en man. Men om bara nyheter likt den förra publiceras kommer läsarna få en bild av att det är mycket vanligare att män biter hundar än tvärt om.

“Globaliseringen” är också ett fenomen som bidrar till en skev rapportering av verkligheten. Nu för tiden kommer du få läsa om mannen, ja, han som bet hunden, även om det skedde i Nya Zeeland. Detta leder till att man riskerar tro att dylika hundbitare finns nästan överallt.

Koncentrationen av journalister till storstäderna riskerar också att ge en snäv bild av vad som rapporteras. T ex bor det 17 gånger fler journalister per invånare på Södermalm i Stockholm än det gör i Nordmalings kommun. De två områdena röstar mycket olika. Hur kan detta göra annat än riskera att bidra till en skev bild, gällande vilka frågor som upplevs som aktuella att bevaka, och hur? Människor är ändå människor.

Exempel: den marknadsekonomiska logiken talar för att privat ägda mediebolag har incitament att ge en skev bild av verkligheten (liknande problem finns även gällande statligt finansierade mediekoncerner och ideellt), oavsett om man har en annonsmodell eller en prenumerantmodell. Globaliserings- och centraliseringstendenser har gjort läget etter värre.

Sociala medier är ännu värre

The thing that what worries me the most is that people pay attention to how many likes they have on twitter.

— Avi Loeb

Du kanske tror att Facebook är en produkt? Tyvärr, på sociala medier är det du som är produkten. Sociala mediebolag är främst beroende av reklamintäkter, vilket gör att de kommer göra allt som står i sin makt för att hålla dig fast vid skärmen så länge som möjligt. Facebooks förste chef för “monetarisering” Tim Kendall (“Director of Monetization”) har sagt att bolaget inspirerats av de stora tobaksbolagen och “…arbetade för att göra erbjudandet “beroendeframkallande från första början”.

Skärmtiden kan maximeras genom att berätta för dig vad du vill höra, eller genom att framkalla starka känslor. Man kan också begrunda vilka de mänskliga effekterna blir i kölvattnet av twitters algoritmer i en marknadsekonomi.

Exempel: på twitter får sensationalistiska - och ofta falska - nyheter mycket större spridning än när samma påståenden dras tillbaka. Hur kan detta göra annat än att ge användarna en skev bild av verkligheten? Dessutom, den marknadsekonomiska logiken för sociala mediebolag är dessutom minst sagt problematisk. Det enda som betyder något för dem är att du ska klicka, scrolla, och svajpa. Nästan för evigt, s k “doomscrolling”. Så att de kan sälja annonser, eller varför inte sälja information om dig till tredje part?

Allmänhet

Allmänheten riskerar alltså att få en skev bild av verkligheten på flera sätt: på grund av i) utelämnande av fakta, ii) skev frekvens av förekomster (pga vad som forskas på och vad som rapporteras kring) eller iii) direkta lögner av olika aktörer (utelämnat i denna essä, men läsarna kan, om de vill, fundera kring bombningen av Jugoslavien, invasionen av Irak eller varför inte situationen i Tonkinbukten. Hur motiverades egentligen dessa krigsinsatser i stora delar av amerikansk media? Och vad vet vi om det hela idag?

Det är dessutom så att vi människor använder oss av en rad mentala genvägar som ofta leder oss fel, så kallad tillgänglighetsheuristik. Psykologiforskarna Amos Tversky och Daniel Kahneman har ägnat stora delar av sina karriärer åt detta och relaterade fenomen. Pikant nog har även de tvingats ändra i sin bok “Tänka, snabbt och långsamt” på grund av att de hade för hög tilltro till vissa studier.

cognitive 👏 bias 👏 is 👏 when 👏 people 👏 believe 👏 things 👏 i 👏 think 👏 are 👏 wrong

— @eigenrobot

Att exempelvis läsa eller se en video om överdrivet polisvåld leder exempelvis till uppfattningen att det är mycket vanligare än det är. Dessutom är effekten mycket starkare bland liberaler än bland konservativa, vilket talar för att förutfattade meningar bidrar till konfirmeringsbias. En annan datapunkt utgörs av uppfattningen kring homosexualitet (återigen i USA pga mångfalden av statistik från detta land). Amerikaner i stort bedömer att 24% av befolkningsunderlaget är homosexuella, medan undersökningar från samma företag pekar på att den faktiska andelen är färre än 5%. Är inte en rimlig förklaring att allmänheten tillhandahålls en skev bild av media?

Många problem, många sneda incitament

Förhoppningsvis har jag genom ovanstående visat att det finns en mängd problem; en mängd “sneda incitament” som gör att forskares, journalisters, mediabolags och andras påståenden i varierande grad bör tas med en nypa - eller t o m en skopa - salt.

Problemen är enorma, och detta redan innan så kallade “deep fakes” på riktigt börjat göra entré. I dagsläget kan avancerade algoritmer med lätthet trolla fram falska videos på t ex skådespelaren Tom Cruise, och inom kort kommer det vara omöjligt för de allra flesta att avgöra vilka ljudklipp eller videoklipp som är “på riktigt” eller ej.

Flera problemen arbetas det förstås med, vilket är förhoppningsfullt - speciellt vad gäller replikationskrisen inom delar av vetenskapen. Icke desto mindre är det senare en långsam process och blott en liten del av problemet som presenterats ovan.

Frågan blir istället vad man i ljuset av ovan friktioner kan göra, om man fortfarande har som ambition att förstå tingens beskaffenhet - eller åtminstone ambitionen att försöka undvika att dras med av de värsta tendenserna.

Så vad kan man då göra?

Mängden av intressenter som har direkt felaktiga incitament gör att det sannolikt alltid kommer att bli svårt för oss individer att undvika felslut vad gäller förståelsen. Kanske kan ändå några blygsamma rekommendationer kanske vara på sin plats.

T ex bör man ha med sig att incitamenten för sociala medier är oerhört kontraproduktiva om man vill få en balanserad bild av verkligheten. Överallt finns det “troll”, vänstertroll, högertroll, ryska troll, kinesiska troll, och säkerligen många andra troll. Att något blir en “likeraket”, eller att något “trendar”, betyder inte betyda någonting alls.

På internet som det ser ut idag är det i princip gratis att förorena med desinformation och ryktesspridning. Detta är förresten något som Urbitprojektet försöker att råda bot på, läs mer om detta här.

Att mängder av allsköns tyckare - både till vänster och till höger - dessutom bannlyses från dessa plattformar gör att plattformarna riskerar att bli ekokammare för likatänkare. Bland annat därför kan det vara en mycket bra idé att undvika eller minska tiden på sociala medier (och därmed “doomscrolling”). Eller, som ett alternativ, sträva efter att “konsumera” olika sociala medier. Om man t ex vill följa amerikansk politik kanske det kan vara på sin plats att göra sig bekant med både demokraters och republikaners hemvister på sociala medier?

Det är inte heller en dum idé att inte ha starka åsikter, om man inte verkligen gjort läxan i en viss fråga. Om man inte är särskilt påläst men ändå upptäcker sig ha starka åsikter, hur gick detta då egentligen till? Det korrekta svaret på nästan alla komplicerade frågor kanske helt enkelt är “jag vet inte”.

Det kan också vara en bra idé att bli misstänksam varje gång man märker att man blivit upprörd. Ville någon göra mig upprörd? Och hur gick det till?

Mediakonsumtionen kan dessutom gärna diversifieras för att undvika onödiga filterbubblor. Exempelvis bevakar amerikanska ground.news olika medieföretags berättelser utifrån ett höger-vänsterperspektiv, och de skevheter som där går att iaktta.

En annan tumregel skulle kunna vara att, om medialandskapet är tillräckligt polariserat - som verkar vara fallet i USA, att bara “lita” på nyheter som beskrivs likadant både av CNN och av Fox News. Om någon av dem säger att historien inte stämmer kanske det är dags att dra öronen åt sig?

Alla dessa idéer kommer vi hursomhelst att få återkomma till i framtida artiklar.

Nu när du har läst så här långt, hur tänker du? Låt gärna din åsikt bli hörd, särskilt om den inte är ogrundat stark. Kontaktuppgifter finner du här.

För att bli notifierad om dessa artiklar, klicka här.